visans.blogg.se

Jag brukar skriva resumé från tävlingar på kvällen samma dag eller senast dagen efter och det var tävling i torsdags. Men... Det hände någonting riktigt läskigt i torsdags som det har tagit tid för mig att smälta för att sedan kunna tänka på det och nu till sist skriva om det. Chocken har just börjat lägga sig men jag är fortfarande väldigt skärrad. Inlägget kan bli lite rörigt då jag fortfarande blir upprörd av att tänka på händelsen, men nu ska jag försöka återberätta vad som hände.

I torsdags. Det var kvällstävling hos hemmaklubben och i vanlig ordning befann jag mig på tävlingsplatsen strax efter fyra för att börja plocka fram hinder och ställa iordning banan så att tävligen skulle kunna dra igång klockan fem. Elitbanan ställdes upp och mini ställdes parallellt med elitbanan- precis om vanligt. Än så länge var det ingenting utöver det vanliga som hänt. När första start skulle gå av stapeln var det lite papperskrångel som fördröjde tävlingens början några minuter men efter det var allt som vanligt igen. Elitklassen drog förbi, mini likaså, och både svår och svår ny gick mot sitt slut.

Nu var det endast medel, lätt och höjd ej elit kvar. Kivik hoppade medel och Silja gjorde sin debut i medelklassen. Det är nu i skrivande stund som mitt hjärta hoppar över några slag och tankarna rusar åt alla möjliga håll. Jag får panik av att tänka tillbaka men samtidigt behöver jag bearbeta händelsen och lugna ner mig. Kivik startade som nummer tre i klassen. Vi var på framhoppningen när första ekipaget intog banan. Ingenting läskigt har hänt än (och nu måste jag ta en paus från skrivandet och påminna mig själv om att andas och lugna ner mig). Kivik och jag intog vår plats som väntande ekipage och sedan var det vår tur att inta startposition. Det var alldeles snart som det läskiga skulle börja...

Över startbommen... Och där var tiden igång! Hinder nummer ett, två och tre gick som en dröm och vid fjärde hindret såg det ut som att Kivik skulle hoppa, men i SISTA sekund vek han ut från hindret. Han vek ut på sidan där jag sprang. Alltså PRECIS FRAMFÖR MINA FÖTTER och jag var SJUKT nära att trampa på hans huvud. Jag stod på tå med den foten som var vid hans huvud och ramlade framåt, framför Kivik, och tog emot mig med båda händerna. Som tur var "slapp" jag ramla rakt ner i hindret (det hade jag gjort för Kiviks skull om jag hunnit göra det innan jag satte ner foten).

Om jag inte sett vart Kivik var eller om han tagit några fler steg framåt eller om jag hade satt ner foten helt och hållet... Då vet jag inte vad som skulle vara kvar av Kivik idag. Jag hade isåfall trampat rakt på hans huvud!.. Det var bara millimetrar ifrån. Men han klarade sig. Om jag råkat trampa på honom hade jag ALDRIG NÅGONSIN förlåtit mig själv.

Med gråten i halsen frågade jag vilket hinder vi var på. Jag gick dit och satte ner Kivik och han hoppade hinder nummer fyra men vek ut jättemycket efter det och var nog lite skärrad efter händelsen. När det var tio sekunder kvar orkade jag inte vara kvar på banan längre, jag kunde inte hålla tillbaka gråten. Jag utgick och nu gick det inte längre att hålla tillbaka tårarna.

Nu släppte allting och tårarna bara rann. Liv, alltså Liv tack för allt, kom och kramade mig för hon förstod att jag var ledsen och hon märkte hur väldigt rädd jag blev. Efter ett tag kunde jag samla mig tillräckligt för att andas och lugna ner mig (iallafall lugna ner mig tillräckligt för att kunna koncentrera mig på djupa andetag). Efter en stund av djupa andetag var chocken något mindre påtaglig. Jag släppte tillbaka Kivik i transportburen efter en stund och sedan kunde jag fungera normalt igen.

Just den här gången var det ingen som skadade sig och både jag och Kivik mår bra efter allt som hände. Det är jag tacksam för.

Läskiga saker händer alla och ingenting är en dans på moln. Det är viktigt att få se alla sidor av någonting- allting är inte total lycka, men det finns många saker som är bra! Om det inte vore för kaninhoppningen skulle jag inte ha de kaniner jag har idag och jag skulle inte ha träffat flera av mina underbara vänner.

Kram och flopp♡
//Isa (Lovisa) @visanskh

Fotograf: Jennifer Wiklund